Börjar trappa av, eller så känner jag att jag inte har tid. Hör och häpna - jag har annat för mig än att uppdatera min blogg var och varannan dag!
Men nu är jag tillbaka.
Låtom oss börja med mitt Vg på senaste salstentan - grattis till mig själv - och bara lugna! Jag firar på Moksha med en kaffe och en morotskaka. Alles in order så att säga.
Idag är det ju Sofies sista dag på sin praktik också, tråkigt. Hon åker tillbaka till Sverige på söndag och på måndag dyker Nick Palmer upp och flyttar in. Det blir säkert bra, även om jag nog inte kommer att hinna bli jättebästis med honom, ty alla har vi uppsatser att påta färdigt med.
Ikväll så blir det iallafall utflyttningsfest/födelsedagskalas för Sofie, Sandra och Annika. Det ska bli trefligt.
Jag träffade en dubbelgångare till Sandras vän Ida idag. Men jag drog snart slutsatsen att det inte var Ida jag stod och pratade med då denne bedragare inte tyckte det var särskilt kul med min idé att ha Dvärgspotting. En idé som kom sig av att jag igår såg inte mindre än två dvärgar! Nu låter jag kanske väldigt fientlig, men det är inte det som är meningen. Det är inget illa menat alls, dvärgar är bara lite exotiska nämligen och så helt plötsligt ser man TVÅ på samma dag... Hursomhelst, Idas bedragar-dubbelgångare var inte imponerad. Vi kommer nog aldrig prata igen...
Vad mer? JO!
Johan och jag var i London i måndags och gick på bluesbar med Johans känningar, Karin och Helena. Det var väldigt bra, så bra att här följer ett försök att beskriva hur bra det var:
Tänk er att ni går in på en halvtrång bar. Allra längst in skymtar en liten scen, upplyst av en eller två röda spotlights. Klockan är 20.00 och baren börjar fyllas på, en halvtimma senare är det knökat med allsköns människor som är där för jamsession. Första bandet går på och man går in i en slags dimma. En dimma man inte kommer ut ur förrens baren stänger och man blir knackad på axeln av de som arbetar där.
Höjdpunkter:
En av trummisarna fällde ett solo där han spelade på väggarna!
En riktigt gammal rockbluesräv som spelade munspel som en bluesrockgud!
En krullhårig kille med världens bluesröst som fortfarande framkallar rysningar!
En basist som fäller det absolut grymmaste bassolot jag hört och sett!
När jag mötte en främlings blick och insåg att vi båda var på den där underbara platsen som jag insett bara liveblues kan ta en till!
Kenneth, om du läser detta - hit ska jag ta med dig när om vi åker till London!
Ja, det var min måndag-tisdag det!
Nu ska jag skriva lite uppsats, igen.
Betänkt - i England har tydligen inte fälgkorset slagit igenom eftersom jag och Sofie såg en stackars man byta däck med en metallbit från tidiga stenåldern häromdan... Suck, britter! Ni lever i ett u-land utan att inse det själva!
Kramar!
3 kommentarer:
Inga fälgkors? Låter väldigt... onödigt att slita ut sig på det viset. Herregud!
hey killen med huvudet under armen! det var ju du och jag som såg mannen utan fälgkorset! annika
Ah... Det kanske det var ja... Lite pinsamt faktiskt!
Det är tur att röva sitter fast annars hade jag säkert glömt den också!
Skicka en kommentar