Om nervositet

Vi är ju alla nervösa ibland. Jag blir det väldigt sällan, om jag får säga det själv, vilket jag får... Men det finns tillfällen då till och med jag skiter tegelsten. Nu ska jag beskriva ett sådant tillfälle:

Morgon. Man vet att idag är dagen det ska avgöras. Man intalar sig själv att allt kommer att gå vägen, att det även efteråt förhoppningsvis bara är att tuta och köra. Äter lite frukost, intalningen att även om det inte går vägen så kommer saker att lösa sig, fortsätter.

Man drönar sig till färdmedlet och kör mot industriområdet. Man stannar bilen på anvisad plats och inväntar sin tur. Runtomkring sitter människor med nervösa ansiktsuttryck, gammal som ung, väntar de på sin tur att bli granskade.

Min tur! Jag rullar in, skämtar lite om att jag hade vägarna förbi. Den sura mannen tittar lite lojt och inleder genast rutinkontrollen. Men tränad och van hand genomför han sitt jobb och antecknar lite i ett protokoll.

En kvart senare är allt över. Bilen har passerat besikningen och utan fel dessutom! Inte illa pinkat av en bil som är tjugo år gammal.

Ja, det var en av de sakerna jag blir nervös av. Kanske för att det kostar så himla mycket pengar om man hade fått tvåor i protokollet. Fråga min syster... Haha!

*Biter sig själv i läppen*