Om att vara duktig

Hundar kan vara duktiga, barn kan vara duktiga och vuxna kan vara duktiga. Man är det på olika sätt men känslan av att ha varit sådär riktigt duktig tror jag är likadan för alla som någongång fått höra att "Nämen nu har du väl ändå varit duktig!". Med reservation för vad hunden känner, somliga vill nog hävda att hunden är glad så länge den får mat, en klapp då och då och får rengöra sig efter den har rullat sig i... högar...

Nåja, jag anser mig ha varit duktig idag. En klapp på mitt huvud tack! Jag har skolarbetat som besatt och har hunnit med nästan en halv veckas planering. Jag väljer att tacka mig själv och det goda kaffet personalen på Moksha har bryggt till mig.

Men tillbaka till inläggets titel: Om att vara duktig. Sedan jag läste Doppler av Erlend Loe har jag ständigt frågat mig själv värdet av att vara så nedrans duktig jämt. Visst man känner sig bra, som om man har förtjänat något extraordinärt, men i det långa loppet - vem orkar med att vara duktig hela tiden? Duktiga människor blir ointressanta till slut - se bara på John Miltons Paradise Regained, mastodonttiteln han skulle följa upp sitt episka verk Paradise Lost med. Det gick inte eftersom Jesus, som nästa epos skulle vara baserad på, var för duktig, var för god. Han blev för ointressant!

Man skall alltid göra sitt bästa, så lyder den gamla devisen och javisst det skriver jag under på. Men allt har sitt pris! Att ha energi att alltid vara på topp är nästintill omänskligt och jag är inte först, men jag erkänner likväl att jag inte alltid gjort mitt yttersta i allt här i livet. Det finns de saker jag aldrig skulle välja bort att anstränga mig för: mitt underbara förhållande, min fantastiska familj och mina inspirerande vänner för att nämna några saker. Men i ärlighetens namn, måste man bry sig om om man fick VG eller G i litteraturkunskap? Måste man bry sig om att man inte orkade gå upp klockan sju och springa tre varv runt kvarteret? Måste man ständigt vara rädd för att sticka ut ur den duktiga mängden?

Ja... säg det?

Hejhej!